De Rålambska tavlorna
År 1937 tog Nordiska museet emot en deposition från den Rålambska familjestiftelsen, förvaltad av Riddarhuset. Depositionen innehöll 15 målningar föreställande den osmanske sultanen Mehmed IV:s procession i Istanbul (Konstantinopel) den 24 september 1657 på dess väg till Adrianopel (Edirne). Ursprungligen bestod sviten av 20 målningar. De Rålambska tavlorna är unika och saknar motsvarighet såväl i Turkiet som i övriga världen.
Den Rålambska familjestiftelsen bildades genom ett testamentariskt förordnande 1931 av hovjägmästare friherre Sigfrid Rålamb med ändamål att för all framtid bevara de Turkiska tavlorna och andra föremål som tillhört ätten Rålamb. I testamentet fanns önskemålet om att …de turkiska tavlorna deponeras i Nordiska museet… Till förvaltare utsågs Riddarhusdirektionen att förvalta stiftelsen i enlighet med dess stadgar.
De tjugo tavlorna följde med den Rålambska ätten genom generationer, från egendom till egendom. Så småningom kom femton av tavlorna att sättas upp i biblioteket på Granhammar i Uppland. De resterande fem hamnade på vinden och glömdes sannolikt bort, då endast femton tavlor flyttades till Nordiska museet 1937. På tidigt 1960-tal hölls en auktion på Granhammar på vilken de resterande fem tavlorna auktionerades ut, oidentifierade och utan koppling till sviten som deponerats på Nordiska museet. Det skulle dröja ända till 1988 innan de fick sin rättmätiga identitet, då de återigen kom ut på auktion och där förvärvades av Nordiska museet.
Idag visas 14 av de 15 målningarna i depositionen på Nordiska museet. Av de övriga förvaras 5 i magasin och en av målningarna som förvärvades 1988 har deponerats på Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul.
Claes Rålambs diplomatiska uppdrag
Hösten 1656 fick Claes Rålamb (1622–98) ett hemligt uppdrag att som kung Karl X:s sändebud resa till Istanbul i Osmanska riket. Rålambs uppgift var att övertyga den turkiske sultanen Mehmed IV (1642–93) om fördelarna med att stå enad med Sverige mot de gemensamma fienderna Ryssland och Habsburgska riket.
I februari 1657 startade en mycket strapatsrik resa på vilken Rålamb under långa tider färdades i fiendeland, det vill säga på den Habsburgska kejsarens territorium. Det tvingade Rålamb att resa med ett litet sällskap på fem personer och inte som det anstod ett officiellt kungligt sändebud. Inte heller hade han med sig gåvor, vilket var brukligt i diplomatiska sammanhang, något Rålamb hade påpekat för Karl X. Att inga gåvor togs med berodde dels på det saknades pengar i den svenska statskassan, dels på att det skulle bli en farlig och strapatsrik resa, inte minst hotet om stråtrövare längs vägen. Trots allt hemlighetsmakeri kring Rålambs resa hade Habsburgska kejsarens agenter fått vetskap om den och sänt ut ett signalement på Rålamb. Medveten om faran hade Rålamb utrustat sig med falska pass och en koffert med kläder att klä ut sig i. Han var ständigt på sin vakt och sällskapet red eller reste med lokala bönder, sov gjorde man på enkla härbärgen eller i ladugårdars halm. Den 7 maj med en veckas färd kvar innan slutmålet skrev Rålamb i sin dagbok efter att ha rest hela dagen genom ett skogs- och berglandskap:
…der woro Röfware som sig uppehölle och under flygande fanor sig se låto lijtet för wår ankåmst. Men effter wij wore wäl bewärde greep ingen an. Här war den förste Caravansarai som jag anträffade, är ett Turckiskt wärdzhuus bygdt af 4 wäggar utan Cammar, men emädan det var så osnaskeligit och fult av Löss drog iag der intet in, utan Logerade i ett lijtet Bondekyffe på förre sätt.
(Claes Rålamb, Diarium under resa till Konstantinopel 1657–1658, s. 94)
Sällskapet som anlände till Istanbul den 14 maj 1657 bestod av Rålamb, hans sekreterare Jonas Klingen, tjänaren Olof Hansson som skötte reskassan och studenten Jacob Reusch. I Wien hade den holländske läkaren Theodor Cethisius och tolken Michael Georgios Kapsales, ursprungligen från Cypern, anslutit.
Trots att Rålamb fick framlägga sitt ärende vid audienser, först hos storvesiren och så småningom hos sultanen, misslyckades hans uppdrag. Från osmanskt håll ifrågasatte man Rålambs verkliga anledning till besöket. Här kom en ung skägglös man, utan gåvor, som först hade tagit kontakt med andra europeiska sändebud innan han bad om audiens hos storvesiren, vilket avvek från protokollet. Men framför allt handlade det om Rålambs omöjliga uppdrag att förmå sultanen att gå med på ett antal åtgärder som endast gynnade svenskarna i utbyte mot ingenting.
Den politiska situationen i Europa förändrades under Rålambs vistelse i Istanbul och det ledde till att han fick vänta på sitt utresetillstånd, så hans tid i staden kom att bli betydligt längre är beräknat. Under de åtta månader Rålamb vistades i Istanbul fick han tid och möjlighet att gå på upptäcktsfärd. Han hade från första dag som kungligt sändebud på resa skrivit dagbok. I den, i dag på Kungliga biblioteket förvarade dagboken, skildrade Rålamb Istanbul utifrån egna iakttagelser och upplevelser av staden, högt och lågt, allt från hur brödet bakades, kaffet tillreddes och serverades, bruket av tobak trots dödstraff, turkarnas förkärlek till fåglar och hundar, till intrigerna vid hovet, religiösa seder och bruk liksom processioner och ceremonier. Kaffe hade Rålamb för första gången fått smaka när han gästade paschan i staden Silistra, Bulgarien, på sin väg till Istanbul. Så här beskrev Rålamb upplevelsen:
…Cafe är en kockad drick af bönor, som de dricka hett istället för brännewijn, och der man icke småningom sopplar det in så bränner man sig der af illa, derföre han (paschan) mig och warnade at iag skulle see på honom och dricka som han. Det är elljest illa smakande, lijka som det wore lag af stekte Erter.
(Claes Rålamb, Diarium under resa till Konstantinopel 1657–1658, s. 90)
Detta sägs vara den första gången som kaffe omnämns i en svensk källa.
I dagboken finns en detaljerad beskrivning av sultanens procession den 24 september 1657 och som vi idag kan ta del av genom de Rålambska tavlorna. För att kunna beskåda den flera timmar långa processionen hade Rålamb hyrt ett hus längs processionsvägen, varifrån han och hans sällskap, utstyrda i grekiska kläder, kunde bese händelsen utan att väcka uppmärksamhet. Gatorna var tomma och tysta när processionen passerade. Först när sultanen närmade sig gick stadsborna ut för att hylla honom och kasta blommor på hans väg. Sultanens processioner var viktiga maktdemonstrationer i Osmanska riket, inte minst genom deltagandet av hundratals soldater ur elittrupperna liksom av hovets andliga och världsliga dignitärer.
De Rålambska tavlornas gåta
Trots Claes Rålambs noggranna dagboksanteckningar finns inga svar däri på vem som har målat de Rålambska tavlorna eller var de har målats. Under lång tid trodde man att målningarna var turkiska, men de senaste tekniska analyserna av duk och färg visar att de är nordeuropeiska. Med största sannolikhet har Rålamb haft skisser med sig hem och sedan låtit en nordeuropeisk målarverkstad utföra tavlorna. Flera händer har målat tavlorna, då skillnaderna är tydliga i framställningarna. Ingen av tavlorna är signerad.
Tavlorna är märkta med alfabetets bokstäver från A till T, uteslutet är J och V som ofta på 1600-talet skrevs som I och U. Varje tavla har en elegant banderoll som anger vilka dignitärer som är avbildade, dels med titel, dels med en siffra, vilken också återfinns i tavlans motiv. För dessa uppgifter måste Rålamb haft en dragoman med, det vill säga en tolk, som hade kunskap om deltagarnas titlar och position, samt en tecknare som skissat tablåer vid åskådandet av processionen.
Processionen är iscensatt i miljöer som till vissa delar skulle kunna tolkas som representanter för de mest kända byggnadsmonumenten i Istanbul, såsom Hagia Sofia, Hagia Irene, tornet i Galata och Kejserliga Porten in till Top Kapı palatsets första borggård. Men byggnaderna är endast snarlika. När det gäller processionsdeltagarnas dräkter går det att återfinna snarlika i det dräktalbum Claes Rålamb förde med sig hem från Istanbul. Läser man Rålambs dagbok rad för rad där han beskriver processionen stämmer inte heller hans text exakt med tavlornas persongalleri. Hur tavlorna gestaltades kom an på den konstnärliga friheten hos utövarna i målarverkstaden.
Men var var det tänkt att de skulle hängas upp? På rad blir sviten av tavlor närmare 40 meter lång. Var de en gåva till kung Karl X, som han aldrig hann få, då kungen avled 1660?
De Rålambska tavlorna skall ses som en dokumentation av en samtida händelse. Här finns ingen exotisering eller överdrivna uttryck av de avbildade.
På initiativ av dåvarande direktören för Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul fil.dr. Karin Ådahl startades ett forskningsprojekt år 2004, med svenska och turkiska forskare, i vilket också Nordiska museet deltog, för att dokumentera de Rålambska målningarna. Forskningsprojektet resulterade i publikationen ”The Sultan’s Procession”.
Deposition: Rålambska familjestiftelsen, Riddarhuset