De Rålambska tavlorna ur ett nordiskt perspektiv
Kung Karl X:s beslut att sända Claes Rålamb som svenskt sändebud till Istanbul och sultan Mehmed IV blev början på en lång tradition av förbindelser mellan Sverige och Osmanska riket. Vid sidan av stormaktspolitik och diplomati fanns också ett starkt intresse för det osmanska kulturarvet, vilket inte minst svenska samlingar av föremål, handskrifter, reseberättelser, brev och dagböcker i museer och arkiv bekräftar. Material som diplomater, resenärer, forskare, konstnärer och samlare lämnat efter sig. Föremålen och det skrivna ordet vittnar om att det var miljöer och människor, seder och bruk, flora och fauna, klädedräkt och matvanor, samt religionen som stod i fokus. Fördomar om islam och muslimer finns i texterna, men framförallt finner man en respekt, ett intresse och inte sällan en beundran för konst, arkitektur, det skrivna ordet och traditionerna.
Vid tidpunkten för Claes Rålambs avfärd 1657 till Osmanska riket fanns ett begär i Europa efter exklusiva varor från Främre Asien, Mellanöstern, Kina och Indien, såsom kryddor, te, keramik och siden och knutna mattor. Enligt det rådande modet lades mattorna på festbordet, där de sedan täcktes med en dyrbar damastduk så att endast mattans bård syntes. Exklusiva turkiska och persiska mattorna från 1600-talet finns bland annat på Skokloster och på Stockholms slott. Genom europeiska handelsvägar och handelsnätverk hittade varorna vägen till Norden. Så småningom inrättades det Svenska Ostindiska kompaniet 1732 med handel på Kina och det Svenska Levantiska kompaniet 1723–1775 som ansvarade för handeln i östra Medelhavs-området.
En direkt handelsförbindelse mellan Sverige och Osmanska riket kom till 1738 då parterna slöt ett handelsfördrag. Detta i spåren efter Karl XII:s vistelse i imperiet. I fem år styrdes Sverige från Osmanska riket, 1709–1714, närmare bestämt från imperiets nordöstra hörn, dit Karl XII tagit sin tillflykt med tusentals svenska soldater efter slaget vid Poltava 1709 och nederlaget mot Ryssland. Kungen kom först att vistas i Bender (Transnistrien) sedan i Varniţa (Moldavien) där en mindre stad växte fram som döptes till Karlopolis. I staden residerade Karl XII och här togs alla militära, administrativa och ceremoniella beslut gällande Sveriges inrikes- och utrikesfrågor. Flera av kungens officerare sändes ut på vetenskapliga expeditioner till Egypten och Mellanöstern med utgångspunkt från Osmanska riket, däribland Cornelius Loos vars tuschteckningar med motiv från Istanbul idag finns på Nationalmuseum. Att regera på distans fungerade genom ett effektivt fältkansli, kompetenta medarbetare och upprättandet av en postgång mellan fältkansliet och Sverige. Men allt kostade enorma summor och Karl XII lånade pengar av den osmanske sultanen. En statsskuld som det tog åtskilliga årtionden för Sverige att försöka lösa.
Sommaren 1733 kom ett officiellt sändebud till Sverige från Osmanska riket, Mehmed Said Efendi, för att kräva tillbaka skulden som kungen dragit på sig under vistelsen i Bender och Varniţa. En uppgift som ett tidigare sändebud 1727, Mustafa Aga, misslyckats med då inga medel stod till buds i de svenska statsfinanserna. Mehmed Said Efendi hade en annan lösning på hur Sverige skulle kunna betala sin statsskuld som innebar att en stor del därav avskrevs och återstoden betalades med ett fullt bestyckat örlogsskepp. Detta tilltalade svenskarna som sände linjeskeppet Sverige och handelsfartyget Patrioten till Istanbul. Regerande sultan Mahmud I godkände betalningen och handelsfördraget, trots att Sverige förliste innan det nådde sitt slutmål. Under sin vistelse i Sverige skrev Mehmed Said Efendi en rese- och ambassadrapport om hur han upplevde och såg på landet. Den betraktas som den första skildringen av Sverige ur ett osmanskt perspektiv.
Av stor betydelse under 1700-talet var ätten Celsings medverkan till de diplomatiska förbindelserna mellan Osmanska riket och Sverige. Under närmare 70 år befann sig en familjemedlem Celsing i diplomatisk tjänst i Osmanska riket. Med Carl XII i fält och under exilen fanns Gustaf Celsing d.ä. utnämnd av kungen 1709 till kommissionssekreterare vid den tillfälliga beskickningen i Istanbul. När han återvände hem till Sverige med kungen 1714 hade han med sig stora kunskaper om Osmanska riket och dess kultur, men också det turkiska språket som han har lärt sig tala och skriva under åren i Istanbul. Dessa kunskaper förde han vidare till sina söner Gustaf d.y. och Ulric Celsing, som först fick undervisning i hemmet sedan vid Uppsala universitet, där den första professuren i orientaliska språk inrättats 1621.
I Istanbul kom Gustaf Celsing d.y. att verka som diplomat från 1745, envoyé 1750–1770 vid den permanenta svenska beskickningen som upprättats 1734 för att främst främja handel men även fortsätta försöken att upprätta en försvarsallians med Osmanska riket. Efterträdare som envoyé blev brodern Ulric Celsing 1770–1780. Bröderna Celsing var kunniga samlare och som sådana skapade de en helt unik samling av turcica som bestod av ett trettiotal större oljemålningar med vyer över bland annat Istanbul, akvareller med kostymbilder som ingick i samma idévärld som dräktalbumen på 1600-talet: att förstå komplexiteten i Osmanska riket vad gällde etnicitet, religion och funktion i samhället, samt teckningar, gravyrer, textilier och konsthantverk. Därtill en stor samling orientaliska handskrifter som skänktes till Uppsala universitetsbibliotek. Samlingen brukar benämnas Bibysamlingen eller den Osmansk-turkiska samlingen på Biby, efter egendomen Biby i Sörmland som bröderna förvärvade 1781 och omvandlade till fideikommiss 1788. På Biby inreddes det berömda Turkiska rummet med delar av samlingen. Gustaf Celsing d.y. förvärvade på 1750-talet den tomt med fastigheter i Pera (Beyoğlu) där svenska konsulatet än idag ligger och där Svenska Forskningsinstitutet också har sin hemvist i det så kallade dragomanhuset. Dragomanerna tjänstgjorde som tolkar vid de utländska beskickningarna i Osmanska riket.
Genom en tillbakablick på de århundraden som förflutit sedan Claes Rålambs resa till Istanbul kan vi se utbyten och influenser från det Osmanska riket som omformats och fått nya sammanhang i den svenska kulturhistorien, såsom modedräkt, inredningar, maträtter, låneord och mönsterformer. Tulpanen, som var en helig blomma i det Osmanska riket och sultanernas ättevapen blev i Europa, Norden och Sverige ett mönster på modet som vi hittar på 1600-talets silver, exklusiva tyger, broderier och vävda tapeter, liksom i ornamentsbild-huggarnas arbeten. I det folkliga möbelmåleriet och textilierna finns mönstret kvar ända in på 1800-talet.
På det sena 1700-talet blev det i högreståndsbostaden mode att inreda ett hörnrum, med bekväma väggfasta soffor och ett lågt bord, som kom att kallas för divan. Det var också under samma period mycket populärt att klä sig à la Turque.
I Cajsa Wargs kokbok från 1765 kan vi läsa ett recept på kåldolmar enligt turkisk tradition med vinblad, nötfärs och pressad citron. Dolma betyder fyllning på turkiska. Andra låneord vi har från turkiskan är yoghurt, kalabalik, divan, kaffe, hord, kaviar, kiosk, kosack, sorbet, med flera. I det Osmanska riket var det officiella språket osmanlı – en blandning av turkiska, arabiska och persiska, vilket innebär att vi i svenskan delar flera låneord med turkiskan, då från arabiskan och persiskan.
Under 1800-talet sker en förändring i och med kolonialismen, som innebär en stark nedlåtenhet och förakt från resenärer, diplomater och lärda. Paradoxalt är det under denna period som de stora insamlingarna av arkitektur, inredningar och kulturföremål sker i Osmanska riket för att forslas till Europa och där hamna på museiinstitutioner och hos privata samlare. Eller som inredningsdetaljer i så kallade orientaliska salonger eller rökrum.
Idag lever ett stort antal människor i Sverige med ursprung i områden som under århundraden styrdes av sultanerna i det Osmanska riket. Likaväl som de Rålambska tavlorna är en del av Sveriges historia är tavlorna en del av deras.