Processionernas betydelse i Osmanska riket
Palatslivet i Osmanska riket styrdes av strikta hovprotokoll som byggde på äldre traditioner och etikettsregler. Under århundraden kom få ändringar att göras i de noga nedskrivna protokollen. Att de efterlevdes kontrollerades av en av de mäktigaste männen vid hovet: ceremonimästaren. Han var också ansvarig för protokollarkivet där alla protokoll över palats- och statsceremonier, såsom audienser och processioner, förvarades. Vid varje ceremonitillfälle nedtecknades alla kostnader noggrant. Vid audienser med utländska sändebud var det brukligt att ge exklusiva kaftaner som gåva. Detta bokfördes noga. Även Claes Rålamb erhöll kaftaner, först vid audiensen hos storvesiren, sedan vid audiensen hos sultanen. En av dessa kaftaner är enligt familjetraditionen den till mässhake omsydda, som tidigare fanns i Högsjö kyrka, Västra Vingåker, Sörmland, idag på Statens Historiska museum.
Det var inte enbart imperiets innevånare som bevittnade processionerna, utan även utländska besökare, såsom diplomater och resenärer, var angelägna om att få uppleva det de kanske endast fått berättat för sig eller läst om. För de flesta var en procession den enda möjligheten att få en glimt av sultanen och hans följe. De tillfällen som gavs var vid tillsättandet av en ny sultan, vid sultanens besök i moskén var fredag, när sultanen förflyttade sig från en stad till en annan, vid sultanens döttrars och systrars bröllop och inte minst när sultanen drog ut i fält. Processionerna var beroende på tillfälle olika stora och med olika sammansättningar. Mest imponerande och skrämmande var processionen när slagfältet väntade, med sultanen och storvesiren i spetsen, därtill vajande fanor och tusentals beväpnade soldater.
Processionerna var manifestationer av och uppvisningar i Osmanska rikets makt och magnificens. Något de utländska sändebuden rapporterade hem om. Rålamb kom, vid sidan av dagboken, även att skriva en officiell rapport till Karl X om sin resa till Osmanska riket. För det osmanska hovet var det av största vikt att processionerna genomfördes prickfritt, då de visste att det rapporterades om dem till de europeiska hoven.
Processionen som Rålamb med sällskap bevittnade den 24 september 1657 och som markerade sultan Mehmed IV:s förflyttning från Istanbul till Adrianopel (Edirne) kom att bli en av dåtidens mest magnifika.