Rålambska tavlornas huvudrollsinnehavare
Claes Brorson Rålamb (1622–1698) föddes i en adlig familj i en tid då Sverige befäste sin position som en stormakt i norra Europa, med Östersjön som centrum. Större delen av hans levnad befann sig Sverige i krig, men det var också en tid då den moderna statsförvaltningen växte fram med rikskanslern Axel Oxenstierna i spetsen, och vid hans sida fanns Claes Rålambs far – Bror Andersson Rålamb. Vid 16 års ålder skrevs Claes Rålamb in vid Uppsala universitet där han studerade språk, retorik, historia, juridik och politisk teori. Dessförinnan hade han undervisats i ”Schola Rhalambiana” som hans far grundat år 1622 där även hans äldre halvbröder gått. Här utbildades de Rålambska sönerna i språk: latin, grekiska och franska, men även i politisk teori, religion, juridik, historia och krigskonst. Fäktning, ridning och dans ingick också i en ung adelsmans utbildning. Efter Uppsala universitet gjorde han en studieresa, där han bland annat skrev in sig vid universitetet i Leiden, Holland, för att studera under en period, sannolikt det ämne som blev hans – juridik. Endast 23 år gammal kom han att ingå i den svenska delegationen vid fredsförhandlingarna i Brömsebro 1645. Claes Rålamb kom att inneha många ämbeten: riksråd – kunglig rådgivare, diplomat, landshövding över Uppsala Län, överståthållare i Stockholm, men han var också författare till ett av de viktigaste juridiska verken under sin samtid Observationes juris practicæ (1679). Under perioder förlorade han sin position som ämbetsman då han stod upp för sina åsikter och sin rättskänsla, vilket inte alltid gillades av högadeln. Under dessa perioder kom han att dra sig tillbaka till sina egendomar för att ägna sig åt förvaltning och praktiska sysslor, liksom intellektuella. När reduktionen, som han själv förespråkat, blev ett faktum kom han att drabbas hårt. År 1690 tvingades han sälja sitt älskade och välrenommerade bibliotek till Karl XI, som överlämnade det till Uppsala universitet, där det än idag finns bevarat. Claes Rålamb kom att gifta tre gånger och av hans 18 barn överlevde nio till vuxen ålder.
Osmanska riket. Vid tiden för Claes Rålambs resa fanns tre starka maktspelare i Europa. Det var det Kejserliga ryska imperiet, det Habsburgska imperiet med den tyskromerske kejsaren som överhuvud samt Osmanska riket, med säte i Istanbul. Det sistnämnda hade under 1500-talet med sultan Süleyman den Store (1494–1568, regent 1520–1568) expanderat in i Centraleuropa och på Balkan, och under några höstmånader 1529 belägrat Wien, men tvingats ge upp. Under Süleyman den Stores styre expanderade också Osmanska riket in i Mellanöstern där man intog Bagdad likaså lade man under sig stora delar av Nordafrika. De länder som lydde under Osmanska riket innehade olika grad av självstyre, men ytterst var sultanen både den världslige och den andlige ledaren i Osmanska riket. Under perioder låg dock den reella makten hos storvesiren, sultanens närmaste rådgivare. Istanbul sågs som världens mittpunkt, varifrån allting utgick. När Rålamb anlände till Istanbul 1657 hade Osmanska riket legat i krig med stadsstaten Venedig i över tio år och en ny storvesir just utnämnts för att bringa ordning i riket efter oroligheter som berodde på att det var ont om mat, då skeppen med ris och säd från Egypten och andra delar av Medelhavet stoppats av venetianarna som blockerade Dardanellerna, infarten till Marmarasjön och Istanbul.
Osmanska riket var under 1500- och det tidiga 1600-talen en meritokrati. Det vill säga man kunde inte ärva sin fars position, utan all framgång byggde på egna meriter. Vid tidpunkten för Rålambs vistelse i staden hade detta börjat luckras upp då man inte längre använde sig av det så kallade tributsystemet. Ett system som inneburit att tributtjänstmännen vid hovet var tredje år begav sig ut till byarna i riket, oftast till Grekland och Balkan, för att där välja ut kristna unga män för tjänst hos sultanen. Frivilligt eller ofrivilligt påbörjades en resa till fots mot Istanbul för dessa unga män, därefter väntade en period på en bondgård i Anatolien för att lära sig turkiska och formellt konvertera till islam. Beroende på deras färdigheter fanns det olika vägar att gå för de unga männen: palatsskolan som utbildade ämbetsmännen, militären eller hantverksutbildning. Framförallt skolades de i lydnad. De var tänkta att bli sultanens närmaste män, i realiteten slavar, som dock ej kunde köpas och säljas. I Osmanska riket fanns inget ärftligt adelskap, utan de flesta höga ämbeten tillföll de män som kommit med tributsystemet. Den som tagit sig fram på egna meriter ansågs betydligt lojalare mot sultanen än en av hans nära släktingar. Men när tributsystemet upphörde på det tidiga 1600-talet, öppnades en möjlighet för vissa familjer att börja positionera sig.
Många av kvinnorna i harem hade rönt samma öde, det vill säga förts till Istanbul från sina byar, inte minst från Kaukasus. Formellt konverterade även de till islam. De fick undervisning i musik, sång, dans och poesi i väntan på att bli sända som hustru till någon pascha eller lydfurste som styrde i de olika delarna av riket. Några kom att bli mäktiga maktspelare i palatset efter att ha fött sultanen en son och om de överlevde upphöjas till sultanens hustru. Den mäktigaste kvinnan i palatset var sultanens mor som styrde över liv och död.
Byzantion, Nova Roma, Konstantinopel, Miklagård eller Istanbul, så har stadens namn växlat beroende på vem som styrt eller berättat om den. Staden ligger strategiskt vid Bosporen och Marmarasjön, viktiga vatten som förbinder Svarta havet med Medelhavet, och därmed en länk till Sidenvägen från Kina. Kärnan till dagens Istanbul grundlades på 600-talet f. Kr. av greker och har sedan dess varit en viktig plats för handel och sjöfart och därmed alltid en lockelse att inta. Grekerna kallade sin stad för Byzantion. År 330 e. Kr. efter det romerska rikets delning utropade den romerske kejsaren Konstantin staden till Östroms huvudstad. Nu satte en intensiv period av byggnation ingång för att leva upp till det nya namnet Nova Roma – Nya Rom. Praktbyggnader som Kejsarpalatset och Hippodromen påbörjades, idag arkeologiska monument. Kyrkor byggdes på tempelplatser efter att kejsare Konstantin erkänt kristendomen, så småningom statsreligion i det östromerska riket. Staden var fortsatt en strategisk plats för handel- och sjöfart, men blev också ett viktigt kulturellt och intellektuellt centrum, inte minst när det gällde att föra arvet från antiken vidare, likaså i spridandet av den ortodoxa kristendomen. Här utvecklades en hovkonst som blev vida känd. Under tidig medeltid var Östrom eller det Byzantiska riket som det även brukar kallas en viktig militär och diplomatisk maktfaktor. Det var också under de byzantinska kejsarnas tid som nordmän eller väringar från Skandinavien kom för att ta tjänst hos kejsaren. De kallade staden för Miklagård. Efter århundraden av krig, missväxt och pest var det Byzantinska riket försvagat och 1453 intogs staden av den osmanske sultanen Mehmed Erövraren. Från Istanbul kom det Osmanska riket att styras från 1453 till det tidiga 1900-talet. Den stad som Rålamb upplevde var multietnisk med språk från imperiets alla delar. Olika stadsdelar tog form utifrån etnicitet, religion och yrke. Inte minst klädedräkten avslöjade vem som var vem i imperiet. Med sig hem till Sverige hade Claes Rålamb ett dräktalbum med akvareller som avbildade stadens innevånare. Albumen var mycket populära souvenirer bland resenärer och diplomater. Idag finns dräktalbumet på Kungliga biblioteket i Stockholm.
Mehmed IV (1641–1691, regent 1648–1687), utropades till sultan vid 7 års ålder efter att janitsjarerna, sultanens livgarde, avsatt och avrättat hans far Ibrahim I den 8 augusti 1648. Regeringsarbetet sköttes först av hans farmor Kösem Sultan, som ursprungligen hette Anastasia och var född på den grekiska ön Tinos, men tidigt bortrövad till Konstantinopel och det kejserliga haremet, sedermera av hans mor Turan Hatice Sultan. Hon var född i Rutenien, Ukraina och hade rönt samma öde som farmodern. Palatset var en plats där intriger och maktspel frodades. Att vara mor till en minderårig sultan gav rätten att vara med och regera Osmanska riket. När Divanen (regeringen) samlades, deltog sultanmodern väl dold bakom ett draperi. Under Mehmed IV:s regeringstid som myndig var det storvesiren Mehmed Köprülü som skötte politiken i Osmanska riket. Sultanen själv var mera intresserad av jakt än politik och krigskonst, därav hans epitet Mehmed Jägaren. Tre storvesirer ur ätten Köprülü kom att utses och regera under perioden. Mehmed IV avsattes 1687 och regentskapet övertogs av hans bror. Detta till trots kom han att bli den sultan som regerat näst längst på den osmanska tronen. När Rålamb blev beviljad audiens hade Mehmed IV just fyllt 15 år.
De Turkiska tavlorna. Trots Rålambs noggranna dagboksanteckningar finns inga svar däri på vem som har målat de Rålambska tavlorna eller var de har målats. Under lång tid trodde man att målningarna var turkiska, men den tekniska analysen av duk och färger visar att de är nordeuropeiska. Med största sannolikhet hade Rålamb skisser med sig hem och lät en nordeuropeisk målarverkstad utföra tavlorna. Flera händer har målat tavlorna, då skillnader är tydliga i framställning. Ingen av tavlorna är signerad. Men, var var det tänkt att de skulle hängas upp? På rad i procession blir sviten fyrtio meter lång. Var de en gåva till kung Karl X, som han aldrig han få, då kungen avled 1660?
Tavlorna är märkta med alfabetets bokstäver från A till T, uteslutet är J och V som ofta på 1600-talet skrevs som I och U. Varje tavla har en elegant banderoll som anger vilka dignitärer som är avbildade, dels med titel, dels med en siffra, vilken också återfinns i tavlans motiv. För dessa uppgifter måste Rålamb haft en dragoman, det vill säga en tolk, som hade kunskap om deltagarnas titlar och position, samt en tecknare med vid åskådandet av processionen.
Tavlorna föreställer sultan Mehmed IV på väg till Adrianopel (Edirne) för att jaga. Från 1500-talet var det tradition att sultanen spenderade sommaren i sitt palats Adrianopel, men här fanns också goda jaktmarker. Mehmed IV sägs ha spenderat mera tid i Adrianopel än i Istanbul. I tavlorna finns sultanens jaktfalkar och -hundar avbildade.
Processionen har iscensatts i en miljö som till vissa delar skulle kunna tolkas som representanter för de mest kända byggnadsmonumenten i Istanbul, såsom Hagia Sofia, Hagia Irene, tornet i Galata och Kejserliga Porten in till Top Kapıpalatsets första borggård. Men byggnaderna är endast snarlika. När det gäller processionsdeltagarnas dräkter går det att återfinna snarlika i det dräktalbum Claes Rålamb hade med sig hem. Läser man Rålambs dagbok rad för rad där han beskriver processionen stämmer inte heller hans text exakt med tavlornas persongalleri. Hur tavlorna kom att gestaltas vilar i den konstnärliga friheten som utövarna i målarverkstaden besatt.
De Rålambska tavlorna skall dock ses som en dokumentation av en samtida händelse. Här finns ingen exotisering eller överdrivna uttryck av de avbildade.